Las Marias

1,3 mil utanför Ocotal svänger vi upp på en brant grusväg som slingrar sig rakt uppför en bergstopp. Vi är i Dipilto, ett litet samhälle nära gränsen till Honduras. Grusvägen leder upp till baksidan och toppen av kaffefarmen Las Marias. Det är en av de kaffefarmer i Nicaragua som Arvid Nordquist Classic köper sitt kaffe från. Vi är på 1300 meters höjd och landskapet runt omkring är underbart. Pinjeträdens doft sticker i näsan, påminner mig om farmors gamla badskum. Eftersom farmen ligger i en mkt brant sluttning så ska vi gå från baksidan nerför sluttningen istället för tvärsom. Vid öppningen till farmen möter Pablo Macy oss. Han är förman på farmen. Kaffefarmen Las Marias är Utz certifierad, det innebär att här odlas kaffe med hänsyn till både miljö och människa. Henry har renoverat hela farmen, investerat i bättre bostäder och olika säkerhetsåtgärder för farmarbetarna, vattenrening och filtrering. Farmen har också stött Pablo ekonomiskt för att han ska kunna utbilda sig till Agronom. Kaffe från Utz certifierade farmer kostar mer än icke certifierade farmer.









Sakta tar vi oss nerför en väl anlagd stig med trappsteg (en av säkerhetsåtgärderna). Det är mkt brant, utan trappstegen hade vi kanat ned. Vi går bland kaffeträden som står i prydliga rader. Kaffet växer i naturlig skugga. En gång i tiden har det fällts träd för att ge plats åt kaffet men Henry har återplanterat träd bland de gamla utefter sluttningen. Skuggväxande kaffe har högre kvalitet. Det mognar långsammare och utvecklar mer arom. Dessutom håller jorden fukten bättre, nedfallande löv ger mullrik jord. För att inte tala om fördelarna för djurlivet. Win-win ur alla aspekter. Högst upp på sluttningen växer kaffearten Caturra, träden har funnits där sedan urminnes tider. Längre ner nyanlagda hybrider. Henry håller sakta men säkert på att renovera farmen som redan nu är otroligt vacker och välskött. Skörden pågår på farmen. Vi ser kaffeplockare som står i den branta sluttningen och plockar i tygpåsar de bär runt axeln. Jag häpnas av att de kan stå i de branta sluttningarna. De flesta plockarna är kvinnor. Barnen är i skolan. Vi följer kvinnorna ner till ”La Finca” för att se när kaffet vägs och tvättas.





Vid ett ganska litet hus sker vägning, tvättning, torkning och sortering för en del av farmens kaffe. Vi följer proceduren. Plockarnas bär mäts upp och det antecknas hur mkt var och en har plockat. Den Nicaraguanska staten fastställer minimilöner och Utz certified säkerställer att plockarna har skäligt betalt. Kaffebären med sitt röda skal hälls ner i ett kar med vatten. Bären som flyter upp är defekta och sorteras bort. Därefter tas skalet bort i en maskin, dvs kaffet tvättas. Skalet torkas och används som jordförbättring. Sedan sorteras bönorna igen. Bönor som flyter eller har svarta fläckar sorteras bort. Sedan läggs kaffet upp för att torkas 24-48 timmar. Sedan ner i säckar för att vägas. Även det bortsorterade kaffet torkas och säljs men som lägre kvalitet och därmed billigare pris. När det är högt tryck under skörden så torkas kaffet på en ”Beneficio” några mil därifrån. Det finns helt enkelt inte plats på farmen för att torka kaffet. Huset och området kring är mkt rent och välskött. Henry håller på att bygga rum för att kunna ta emot ”kaffeturister”, dvs turister som vill se hur det går till innan kaffet hamnar på hyllorna i butiken. Nästan hela Las Marias skörd köps av Arvid Nordquist. Vi har besökt farmen ofta och håller löpande kontakt med Henry. Vi bjuds på härligt färskbryggt kaffe efter att vi har följt hanteringen. Kaffet är nyrostat på farmen. Man dricker kaffet som i Sverige, dvs bryggkaffe. Men i Nicaragua använder man inte mjölk. Det passar mig, jag använder inte heller mjölk till kaffe. Det smakar ljuvligt.







På vägen ut genom farmen stannar vi och tittar på farmarbetarnas bostäder och kök. I våra svenska ögon är det torftigt. Men det är nybyggt och rent. Rinnande vatten och eldstad med skorsten och stekhäll i köket som är separat från boendet. Det finns rinnande vatten i enkla badrum och separat nybyggd latrin. Farmarbetarna är mkt stolta när de visar oss runt. Jag förstår att detta är riktigt bra boendestandard. En liten pojke som är hemma från skolan sitter utanför köket och äter ris och kött.